Att falla mellan stolarna

När barn faller mellan stolarna handlar det nästan alltid om bristande samverkan mellan flera samhällsaktörer. Det är sällan en enskild instans som sviker – utan ett system där ansvar fördelas, förskjuts eller försvinner.

Var brister det – vilka aktörer är involverade?

De aktörer som oftast är involverade när barn inte får rätt stöd i rätt tid är:

• Socialtjänsten, med ansvar för skydd, utredning och stödinsatser

• Hälso- och sjukvården, särskilt barn- och ungdomspsykiatrin (BUP)

• Skolan och elevhälsan, som ofta är först att uppmärksamma oro

• Primärvården, dit många barn och unga först vänder sig

• Ideella organisationer, som ofta fungerar som lågtröskelstöd men saknar mandat att fatta beslut

Trots lagstadgade krav på samverkan visar återkommande granskningar att samordningen i praktiken ofta brister. Den samordnade individuella planen (SIP) används ojämnt, tolkas olika mellan verksamheter och leder inte alltid till faktiska förbättringar – även när den tillämpas (Myndigheten för vårdanalys, 2023).

Vad innebär det att falla mellan stolarna?

Att falla mellan stolarna innebär att ett barn har behov av skydd, stöd eller vård – men trots kontakt med myndigheter inte får rätt hjälp i rätt tid.

Det kan handla om att ingen aktör tar ett samlat ansvar, att barnet har flera samtidiga behov, att bedömningar skiljer sig mellan verksamheter eller att barnet inte uppfyller kriterierna för en specifik insats, trots uppenbara behov (SOU 2023:66). Det är ofta barn i komplexa livssituationer som drabbas. Orsakerna ligger i hur systemet är utformat – inte i barnet självt. När verksamheter blir allt mer diagnosinriktade finns det ofta begränsat utrymme för att möta både individuella och samverkande problematik samtidigt (Save the Children, 2023).

Hur ser det ut i praktiken – och vilka blir konsekvenserna?

För barn och unga innebär bristerna ofta att ansvaret för att söka hjälp läggs på dem själva eller deras vårdnadshavare (SOU 2023:66). Detta blir särskilt allvarligt när barnet redan befinner sig i utsatthet eller exploatering och saknar förutsättningar att navigera ett komplext – ibland direkt otillgängligt – system.

Statistik och tillsynsrapporter visar hur barn och unga bollas mellan instanser utan att få långsiktigt stöd. Inspektionen för vård och omsorg har upprepade gånger visat att barn med psykisk ohälsa riskerar att nekas vård på grund av långa väntetider, avvisade remisser eller otydliga ansvarsförhållanden mellan region och kommun. I vissa fall orsakar detta ytterligare skada för barnet (IVO, 2022).

Barnombudsmannen beskriver i flera rapporter hur barn vittnar om att behöva ”berätta sin historia om och om igen”, utan att någon tar helhetsansvar. Många tappar till slut förtroendet för vuxenvärlden och slutar söka hjälp helt. Socialstyrelsen har även visat att barn som lever med våld, missbruk eller psykisk ohälsa i familjen löper särskilt hög risk att inte få tidiga insatser. Ju längre stödet dröjer, desto större är risken för skolfrånvaro, självskadebeteende och långvarig psykisk ohälsa (Save the Children, 2023).

Varför ser det ut så här?

Risken att falla mellan stolarna beror på omständigheter kring barnet – inte barnet självt.

Faktorer som att bo i glesbygd, att leva i familjer med vårdnadstvister eller att familjen flyttar ofta påverkar möjligheten att få sammanhållet stöd. Trots tydliga lagkrav på samverkan visar granskningar att ansvarsfördelningen mellan myndigheter fortfarande är otydlig och bristfällig i praktiken (Myndigheten för vårdanalys, 2023).

Vad behövs?

Ur ett barnperspektiv är problemet inte att behoven är otydliga – utan att systemen är det. Barn har rätt till skydd, vård och stöd utan att själva behöva samordna insatser mellan myndigheter. För att förhindra att barn faller mellan stolarna krävs:

• tydligt huvudansvar

• fungerande och faktisk samverkan

• att barnets bästa alltid väger tyngre än organisatoriska gränser

Att se helheten är inte en ambition – det är ett ansvar.