Förändrad lag kring barns taxering i sexhandeln. 

Barn som utsätts för sexuell exploatering ska inte beskattas för övergrepp de utsatts för. Trots detta har Skatteverket, med stöd i dagens lagstiftning, rätt att taxera även minderåriga för inkomster från prostitution – något som direkt strider mot barnkonventionen, svensk sexköpslag och principen om att brottsoffer inte ska behandlas som förövare.

Skatteverket har i flera ställningstaganden (bl.a. dnr 131 131826-08/111) fastslagit att "alla inkomster är skattepliktiga", även de som kommer från försäljning av sexuella tjänster. Eftersom Sverige inte har kriminaliserat prostitution i sig, utan endast sexköp, klassas inkomsten som "näringsverksamhet" – även när den tjänats in under tvång, våld eller beroendeställning. Det innebär att barn under 18 år som utnyttjas i sexhandel riskerar att beläggas med skatteskulder och personligt ansvar för ekonomisk redovisning av övergrepp de utsatts för.

Detta är oförenligt med Sveriges skyldigheter enligt:

• Barnkonventionen, artikel 34 och 39 (FN:s konvention om barnets rättigheter – sedan 2020 svensk lag),

• Sexköpslagen (1999:408) som slår fast att det är köpet, inte säljandet, som är kriminaliserat,

• SOU 2023:97 – där behovet av långsiktig exit och skydd för personer i prostitution tydligt lyfts fram, samt

• Regeringens skrivelse 2021/22:272 om barns rätt till skydd mot våld, övergrepp och utnyttjande.

Vår ordförandes granskning via plattformen idh visar att detta inte är hypotetiska risker, utan mottag citat från skatteverket där det uttryckligen förmedlades att barn är skatteskyldiga för de pengar de inbringar i sexhandeln.

Vi kräver därför en tydlig lagändring i inkomstskattelagen (1999:1229):
Inför ett uttryckligt undantag från skatteplikt för inkomster från prostitution när den som utnyttjats är under 18 år.
Skatteverket ska inte kunna taxera barn för övergrepp. Offren ska inte belastas – varken juridiskt eller ekonomiskt.

Ökat skydd upp till utgången gymnasieålder

I dag upphör barns rätt till stöd från socialtjänsten ofta vid 18 års ålder – trots att samhället samtidigt förväntar sig att unga ska fortsätta gymnasiet till minst 19 eller 20 års ålder. Det innebär att barn som inte har ekonomiskt eller praktiskt stöd från föräldrar, eller som lever i utsatthet, plötsligt kan förlora sitt rättsliga skydd trots att de fortfarande är under utbildning och oförmögna att försörja sig själva.

Detta är en systemisk brist. En 18-åring som ännu går i gymnasiet och saknar egen försörjning, ska inte behandlas som en självständig vuxen av myndigheter. Socialtjänstens avslag på stöd med hänvisning till "myndighetsålder" ignorerar barnets faktiska situation – och förvärrar risken för hemlöshet, exploatering och psykisk ohälsa.

Sverige är skyldigt att skydda barn enligt:

• FN:s barnkonvention (bl.a. artikel 3 och 27) – barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet, och barn har rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för deras utveckling.

• Socialtjänstlagen (2001:453) 1 kap. 2 §, som säger att socialtjänstens arbete särskilt ska inriktas på att tillgodose barns behov av trygghet och goda uppväxtvillkor.

• Skollagen (2010:800), där det framgår att gymnasieutbildning är en del av barnets förväntade skolgång – vilket innebär att staten själv förlänger utbildningsplikten i praktiken.

Trots detta avvisas många barn som fortfarande går i gymnasiet med motiveringen att de är "myndiga", utan hänsyn till att de saknar vuxnas förutsättningar. De förväntas fullfölja studier som kräver bostad, mat, stabilitet och stöd – utan att garanteras tillgång till just det.

Vi kräver en lagändring och tydlig riktlinje från Socialstyrelsen:
Alla barn ska ha rätt till socialt stöd och skydd tills de avslutat sin gymnasieutbildning – oavsett om de fyllt 18 år.

Det sociala skyddsnätet får inte upphöra mitt i barns skolgång. Ett barn utan vuxenresurser är fortfarande ett barn – och ska behandlas som ett till denhar möjlighet till vuxen ekonomisk standard. 

Ökat skydd för barn 15-17

Enligt svensk lag rubriceras inte sexköp av barn i åldern 15–17 år som våldtäkt mot barn. I stället klassificeras brottet som "köp av sexuell handling av barn" (BrB 6 kap. 11 §), vilket innebär en mildare rubricering och i praktiken en reducerad straffskala. För att gärningen i stället ska bedömas som våldtäkt mot barn (BrB 6 kap. 4 §) krävs att åklagaren kan bevisa att gärningspersonen utnyttjat barnets särskilda utsatthet – såsom psykisk ohälsa, beroendeställning eller annan sårbarhet.

Detta är ett juridiskt orimligt krav. Att ett barn befinner sig i en situation där det säljer sexuella handlingar till vuxna är i sig ett uttryck för utsatthet. Trots detta behandlas sexköp av minderåriga som en transaktion – inte som det övergrepp det är.

Denna ordning strider mot flera internationella konventioner som Sverige är bunden av: FN:s barnkonvention (artiklarna 34 och 36), Lanzarotekonventionen (Europarådet, 2007) och Palermoprotokollet (2000) kräver alla skydd mot sexuell exploatering och tydliggör att samtycke från ett barn saknar juridisk betydelse.

Trots detta tillåter svensk lag fortfarande att vuxna som köper sex av barn undgår ansvar för våldtäkt. I det uppmärksammade fallet med Gabriella, beskrivet i hennes debattartikel i Aftonbladet (3 juni 2025), framgår att inte ens när en 16-åring av en 40årig man mottar 137 slag, blir urinerad på varit berusad till medvetslöshet, och filmats under övergreppen, bedömdes gärningen som grov våldtäkt. Att mannen betalade efteråt räckte för att det skulle betraktas som ett sexköp – inte som ett sexualbrott av grövsta art.

Att kräva ytterligare bevisning av utsatthet utöver det faktum att ett vuxet sexköp skett är rättsosäkert – och möjliggör att förövare undgår ansvar för övergrepp mot barn.

Vi kräver en lagändring:
Alla sexköp av personer under 18 år ska automatiskt klassas som våldtäkt mot barn enligt Brottsbalken 6 kap. 4 §, utan krav på att särskild utsatthet bevisas.

Detta skulle säkerställa att svensk lag uppfyller våra internationella åtaganden och tydliggöra att alla sexuella handlingar i utbyte mot ersättning, riktade mot barn, utgör övergrepp – aldrig frivilliga handlingar.

Nationell exitstrategi för barn och unga i prostitution 

I dag saknas en samlad nationell strategi för att ge barn och unga som exploaterats i prostitution ett långsiktigt och sammanhållet stöd. Trots att barnkonventionen, svensk sociallagstiftning och flera internationella konventioner förpliktigar staten att skydda och rehabilitera barn som utsatts för sexuella övergrepp, lämnas många ungdomar i praktiken utan tillgång till trygghet, behandling och social återuppbyggnad. 

Detta utgör en rättssäkerhetsbrist. FN:s barnrättskommitté har i flera granskningar (bl.a. General Comment No. 21, 2017) tydligt uttalat att barn i utsatthet – särskilt de som utsatts för kommersiell sexuell exploatering – har rätt till långsiktigt stöd för återanpassning och återhämtning. Även Lanzarotekonventionen (artikel 14) kräver att medlemsstater säkerställer tillgång till hjälp, vård och tryggt boende för barn som utnyttjats i sexuell exploatering, både under och efter brottets utövande.

Trots detta saknar Sverige en nationellt reglerad exitmodell som omfattar barn som varit i människohandel. I dag är stödet beroende av enskilda kommuners resurser, personalens kunskap och lokala bedömningar – vilket leder till stora skillnader i hjälp. I praktiken tvingas många att hantera sina trauman på egen hand, utan tillgång till tryggt boende, kontinuerlig terapi eller socialt stöd.

Det saknas också tydliga direktiv i socialtjänstlagen eller från Socialstyrelsen om hur stöd ska organiseras och finansieras. Unga vuxna som fortsatt lever med följderna av exploatering riskerar att nekas hjälp på grund av att de anses vara "för gamla" för barnskydd och "för trasiga" för standardinsatser. Det speglar ett systemfel där barnets erfarenheter inte värderas i sin helhet – utan där byråkratiska gränser går före verkliga behov.

Vi kräver därför att regeringen snarast initierar en lagstadgad och nationellt förankrad exitstrategi för barn och unga upp till 25 år som utnyttjats i prostitution. Denna ska innehålla rätt till:

• Tryggt, specialiserat boende – fritt från påverkan, hot och kontroll.

• Långsiktig och traumaanpassad behandling.

• Tillgång till studiestöd, vägledning och meningsfull sysselsättning.

• En samordnad kontaktperson genom hela processen.

• Skydd mot diskriminering inom vård, skola och myndigheter.

Staten kan inte kräva att ett barn som sålts, skadats och tystats ska resa sig på egen hand. Det är inte bara ett moraliskt ansvar – det är ett juridiskt åtagande. En nationell exitstrategi är avgörande för att Sverige ska uppfylla sina skyldigheter enligt barnkonventionen, Lanzarotekonventionen och Palermoprotokollet. Barn ska inte bara räddas, de ska ges förutsättningar att återhämta sig, växa och leva ett liv fritt från våld, skuld och skam.